Gästinlägg: Ett brev, från Helan till Halvan, om att inte ge upp!

Kommer du ihåg Halvan, den där dagen på jobbet för några år sedan när vi som vanligt satt och spånade vid kaffet?

Båda kände vi oss missnöjda. Missnöjda med oss själva, med vår brist på disciplin gällande vår hälsa. Och en av oss kom på den där snilleblixten att Tjejklassikern borde vara en kanonbra stimulans och motivation för att få igång oss.

Sagt och gjort. Vi satte igång direkt och kände att det här var precis vad som behövdes för att vi skulle börja bli hälsosamma. Men eftersom vi är mycket metodiska och grundliga till vår natur skulle det vara ”first things first”. Och det var att berätta för alla på jobbet förstås!… Det visade sig att det skapades en hel del engagemang kring det här. Och en hel del frågor. Som vi inte hade svaren på… ”Vad ska ni börja med?” ”Hur har ni lagt upp träningen?” ”Har ni all utrustning som behövs; cykel, skidor, våtdräkt?”…

Det fick bli en fikastund till, vi insåg att här krävdes det lite mer tankearbete. 

Vi öppnade din laptop och googlade lite. Oj, det var dags att anmäla sig till Vansbrosimmet! Redan?? Vem tänker på att simma när det snöar ute? Men vi betalade in och kunde nu glatt annonsera på jobbet att vi skulle börja vår resa med Vansbrosimmet och att vi genom din mamma redan ordnat boende. Nu följde fler frågor, och det var dags för en fikastund igen. Men nu behövde vi vara lite kreativa, tänka utanför boxen. Allt verkade så uppstyrt, och vi vill ju gärna styra upp själva. Så kom bloggidén. Och den skulle heta Helan & Halvan, våra silhuetter ser ju lite ut som de där två. Ojojoj, det gick många koppar kaffe för att diskutera upplägg och innehåll och framförallt dra in våra kollegor i resonemanget. De var med på noterna och såg fram emot lanseringen. Men den dröjde… Vi var inte riktigt klara med den kreativa fasen kände vi. Så gick ytterligare en liten tid, och omtänksamma kollegor undrade om vi hade våtdräkter. Vi skattade gott, jamen vi ska ju simma i juli, inte NU!!! De fortsatt omtänksamma kollegorna informerade oss om att det nog ska till en våtdräkt ändå, och att vi kanske skulle passa på att titta på annat material när de rear ut, inför respektive säsong är det ju fullpris. Det här fick igång oss!! Nu skulle här köpas utrustning!

1. Besök på affär med våtdräkter. Inte optimalt att prova våtdräkt när man trippar in med tight kontorskjol, nylonstrumpor o annat… Vi drog ändå på oss dessa fodral, men efter provningen var vi både fysiskt och mentalt slut, bland annat över chocken av priset på den värdefulla varan, så vi tackade för oss och lovade varandra att gå tillbaka när vi var lite mer förberedda och pålästa. Vi var därmed inte helt redo för Vansbrosimmet ännu.

2. Löpskor och löpkläder. Det gick finfint, enkelt och kul att prova och kostade inte en förmögenhet. Vi lämnade affären och kände oss helt redo för Lidingöloppet.

3. Cykel. Den oerhört vänlige försäljaren visade oss, efter att vi nämnt Vättern Runt, till avdelningen för lämpliga cyklar för ändamålet. Tyckte han. Det tyckte inte vi. ”Men, alltså, vi vill nog ha lite mer vanliga cyklar, du vet sådana där man kan sätta en cykelkorg på…” Den stackars tålmodige försäljaren frågade försynt om han missförstått det här med Vättern Runt. ”Nejdå, men VI tänker inte sätta oss på något sådant där!” Ja, säger han, fortfarande lika tålmodigt, det är klart att man kan ha vilken cykel man vill, det beror kanske på ambitionen”. Vi tittade på varandra, på cyklarnas prislapp och bad att få fundera och återkomma. Vi kände oss inte redo för Vättern Runt ännu.

4. Skidor. Tja, vi hittade ett urmysigt fik på vägen, och där trillade skidorna ur huvudet på något vis.

Nästa dag lovade vi varandra att ta tag i det här med utrustning ordentligt någon dag framöver. Vi behövde liksom bara lite mer tid att utforska marknaden… Och tiden gick, som Monica Zetterlund sjöng.

Men oj, vad vi var kreativa under den här tiden. Och våra kollegor lovade starta en supporterklubb, de hade idéer på T-shirts och allt möjligt. Det var en härlig tid, ingenting kändes omöjligt och vi skulle göra Tjejklassikern! Och någonstans på vägen, efter ett antal frågor om när vi skulle börja träna, så köpte vi ett gymkort på Actic, de hade bassäng också, så det var optimalt. Det var bara det att fiken kändes ännu mer optimala med sitt utbud, och de utgjorde en så fantastisk inramning för den kreativitet vi behövde få utlopp för. Det här med blogg tog ju lite tid att prata sig igenom.

Snön försvann från marken, björkarna blev gröna och vi var kreativa.

Men nu höjdes lite oroande röster om huruvida vi verkligen börjat träna eller inte. Att inneha ett gymkort räcker ju inte hela vägen. Och så plötsligt var det bara fem veckor till start. Vi började nog tvivla själva nu, men ville inte medge det, och hur svårt kan det vara? Nej, på med badkläderna bara, hoppa i bassängen på Actic, 1000 meter i lugnt tempo, det var en bra mjukstart kände vi. Och vi intalade varandra att det här med våtdräkt nog skulle fixa sig på något sätt när det var dags för det.

Och det gick jättebra, vi kom ihåg våra badkläder på morgonen, hoppade i bassängen efter jobbet. Och grädden på moset var ju att vi med vår simstil kunde prata med varandra medan vi simmade. Ja, ni vet den där simstilen man lärde sig i simskolan när man var 7 år; hakan ovanför vattenytan. Hela tiden. Vi simmade en längd, vi var mycket nöjda, vände och simmade en längd till, totalt var vi uppe i hela 40 meter nu. Vansbrosimmet kändes uppnåbart, hurra! Och vi sa till varandra att ”det här grejar vi!” Så vände vi. Och DÄR, just där, fick jag kramp i benet och kunde omöjligt fortsätta. Du, Halvan, blev så full i skratt att du fick en rejäl kallsup och fick avbryta. Jag tror vi skrattade oss igenom dusch och omklädning och hela vägen ut till bilarna. Det var då du sa;

-Vi behöver en plan Helan!

-Ja, vi kanske måste träna lite mer, sa jag.

-Nej, sa du, vi behöver en plan för att förklara för alla varför vi inte kommer simma Vansbrosimmet.

Ingen blogg, ingen utrustning förutom ett par löparskor och inte gå till start när vi betalat och engagerat alla kollegor. Tja, vi försökte oss nog på något slags nödlögn, men som vi är, kunde vi inte hålla tyst till slut, utan berättade allt som det var.

Och jag fick inte det där lilla guldsmycket i form av en prinsesskrona man får köpa när man gjort Tjejklassikern.

Vi fortsatte fika och prata, vi har ju aldrig haft några problem med samtalsämnen direkt. Men så kom kallduschen. Den dagen då du berättade att du satt igång att träna och engagerat en PT. Alltså, du gjorde det verkligen. Inte för att göra Tjejklassikern. Du bara satte igång att träna. Förräderi, tänkte jag! Tills jag insåg att det var kanske ungefär så man borde göra. Så jag bestämde mig att göra likadant, med den skillnaden att jag antog samma metodik som när vi skulle göra Tjejklassikern. Och resultatet blev, föga förvånansvärt, detsamma. Jag gjorde ett par tappra försök att få med mig någon annan på Tjejklassikern igen, men insåg att jag själv var helt fel ute.

Men, dagen kom till slut! Dagen när jag ringde och sa att jag påbörjat Klassikern! Och att jag avverkat 500 meter hittills av de 3000 som Vansbrosimmet är! Det behövdes ingen våtdräkt, ingen resa, inga övernattningar, ingen anmälan ett halvår i förväg! Jag hade kämpat i 30 minuter i en roddmaskin istället, tio minuter hemifrån, på gymmet. Du utropade direkt; ”Jag är på!”

ICA-klassikern blev vår räddning, nu har vi räddat vårt anseende och ska till slut göra en Klassiker.

Om det står Tjej eller ICA framför spelar absolut ingen roll. Och jag satte mig och skrev det här, som kanske faktiskt skulle kunna bli början på den där bloggen vi pratade om!

Vi är två kvinnor i 50–55-årsåldern. En har aldrig tränat, en har tränat mycket i sin ungdom men sedan liksom kommit av sig. Vi ser ut som Helan o Halvan i silhuett, och vi är nu mycket stolta att vi ska göra klassikern och att ICA gett oss möjligheten att rädda lite av vårt skamfilade anseende! Dessutom slipper våra kollegor att tillverka supportertröjor, de kan heja på oss vid fikahörnan, eller var de vill på distans!

Vad säger du Halvan, visst är det fantastiskt! Och nu när vi klarat av Vansbro simmet, vem tror du kommer först i mål i Lidingöloppet? Du eller jag? Inte för att jag är tävlingsinriktad, jag är förstås bara nyfiken ;-)… 

Vid pennan, eder Eson