Själsligt från RO – Mumlans Mummel

2025-04-17

Andlighet utan filter

Det du läser här är mina egna reflektioner, viskningar och mummel från mitt inre rum.
Från min katedral.
Min katedral har också en fysisk plats – RO – där jag möter de som bokat tid för medial vägledning, hypnos eller andra sessioner.
Inget jag skriver är en sanning för alla – bara min sanning i stunden.
Ta till dig det som viskar till ditt hjärta, och lämna resten med kärlek. 🕊️

Du måste inte bli någon annan för att vara andlig!

Jag satt där och kände hur något i mig drog ihop sig.
Inte av det som sades – utan HUR det sades.
Det viskades inte.
Det dundrade.
Och inte för att det var sant – utan för att det kläddes i “andliga” ord.

Som en ulv i fårakläder – ord om självkärlek, vibrationer och insikt som egentligen dolde något annat: ett behov av överläge – att ha rätt, att dominera, att styra.

I Love is Blind Sverige såg vi ett exempel på något som händer alltför ofta.
En man, Ola, använde det andliga som murbräcka. Dömande ord paketerades som vägledning. Kritik gömdes bakom termer som “vibrationer”, “självkärlek” och “beroenden”.
Och där satt vi.

Vi som känner det subtila, som lever i vår intuition.
Vi som vet att andlighet aldrig kommer från överläge, utan ur närvaro.
Jag säger det rakt ut: Det där var inte andlighet. Det var egots skådespel, klätt i själslig kostym.

Andlighet är inte ett överläge. Det är mänsklighet på djupet.

Det är märkligt ändå – hur ofta vi som är andligt verksamma placeras på piedestaler vi aldrig bett om att stå på.
Som om vi vore “mer” än andra.
Och som om vi borde äta på ett visst sätt, tala på ett visst sätt, alltid vara harmoniska.

Jag får ofta höra att jag är “så vanlig” för att vara medium.
Och jag förstår vad de menar.
Men vet du – det är just det jag står för.
Ha ha jag tjatar ju tom om det – att ta bort flumstämpeln.
Livet är ju redan tillräckligt otydligt – vi behöver inte göra det mer svårbegripligt än det är.
Jag är människa. Jag skrattar, äter choklad, dricker vin, svär ibland och ve och fasa – jag äter ju kött också.

Och jag har kontakt med det högre, det större – det vackrare.
Inte för att jag är utvald – utan för att jag valt att öva. Och så har jag övat ännu lite till.
Igen och igen.

Alla som vill – kan nå dit.
Men det är inte för alla.
För den andliga vägen innebär ofta att man får välja bort.
Det kan vara relationer, tankemönster, roller.
Och det gör ont. Det är ingen genväg. Det är själens ärliga väg.
Ur smärtan kommer det sköna – som blomman som spränger sig upp genom jorden.

Egot – vår vän och vår fälla

Vi behöver vårt ego. Det skyddar oss.
Det ser till att vi inte går in i väggar eller glömmer bort att äta.
Men egot har också en baksida – det kan vilja styra.
Det vill ha rätt. Bli älskat. Sätta sig över.

När jag såg Ola tala i serien såg jag inte ett andligt möte – jag såg egot få sista ordet.
Och det kan vi alla hamna i.
Jag med.

Därför frågar jag mig lite nu och då:
”Talar jag från hjärtat – eller från mitt behov att bli sedd?”

Eller kanske ännu ärligare
”För vem säger jag det här – är det för att verkligen möta, eller för att få uttrycka en åsikt?”

För ofta hör vi det där ”Jag är ju bara ärlig.”
Men vad är ärlighet egentligen?
Är det att tala från en plats av omtanke – eller från irritation eller ego?
Kommer orden med en önskan att förstå – eller att vinna?
Ibland är det som kallas ärlighet inget annat än förklädd elakhet.
När man hellre vill uttrycka en åsikt än att lyssna in mottagaren.
När man ställer en fråga inte för att höra – utan för att få bekräftelse.
Då blir kommunikationen något annat.
Sann ärlighet bär något varsamt.
Den lyssnar.
Den vill lyfta – inte fälla.

Att vara snäll – på riktigt

Andlighet är inte att fly från det mänskliga. Det är att VÅGA möta det.
Det börjar med att vara snäll mot sig själv.
Visa empati. Acceptera det som känns, även när det skaver.
Att stanna upp och säga “Det jag känner just nu – det är giltigt – det är på riktigt.”
Och när tankarna skenar och börjar slå, kan vi ställa motfrågor:
“Skulle jag säga detta till en vän? Skulle jag använda det som bevis i en rättegång?”
Det är där självmedkänslan bor.
I ifrågasättandet. I nyansen.
I att inte alltid tro på allt vi tänker.

Du måste inte bli någon annan. Du får vara DU!

Om ingen annan ger sin tillåtelse till det – så gör jag det!

Andlighet är inte att bli perfekt.
Det är att bli mer och mer DU.
Och kanske är det det svåraste av allt – att släppa taget om det vi borde vara, för att ge plats åt det vi redan ÄR.
Rått, rent, rörande.
Mänskligt.

Jag vet att jag började det här inlägget med att nämna Ola och något som var smärtsamt att se.
Det är viktigt att också säga: han har inte bara sagt dumheter – tvärtom.
Där fanns klokhet och närvaro också.
Men ibland drunknar det sanna i egots mörka vatten.
Och det är just därför vi behöver påminna oss själva – och varandra – om att ständigt återvända till hjärtat.

Jag vill avsluta med att skicka med dig ett mantra.
En påminnelse att återvända till –
när du tvivlar,
när du tappar fotfästet,
eller bara behöver andas lite mjukare.

Lite enkel andlighet i vardagen.

🌿 Mantra för självkärlek och inre tillåtelse
Jag är människa och själ – i samma andetag.
Mina känslor får finnas. Får kännas. Får existera.
Mina tankar möter jag med vänlighet, utan motstånd.
Jag släpper taget om kravet att vara något annat än den jag är.
Jag övar på att se mig själv så som jag ser dem jag älskar.
Jag tillåter mig att växa – långsamt, ärligt och utan genvägar.
Jag är andlig.
Jag är jordad.
Och även när jag tvivlar, bär jag allt jag behöver.
Jag är värd att känna att jag räcker till.
Jag är värd det allra bästa!